Don´t speak / Don´t tell me´cause it hurts
No Doubt, ur Don´t speak (Tragic Kingdom,1995)
Har legat på stranden och läst boken "En sorts kärlek". Tre dagar på stranden och boken var utläst. Helt sjukt bra! Hann läsa typ 10 sidor innan jag började lipa och sedan började tårarna rinna varje gång jag slog upp boken. Från början till slut, så hemsk, vacker och sorglig! Haha, dom på stranden måste trott att jag var helt knäpp alltså som låg där och stor tjöt:P Som tur var kunde man ju dölja det lite med solbrillorna men man snyftade ju med mellanrum ändå:P
Det är en sann historia och jag rekomenderar den starkt! En av de bästa böckerna jag läst tror jag...och jag har läst många...
Sten och Carmen är det snygga storstadsparet med ett till synes perfekt liv. De är båda unga och framgångsrika inom reklamsvängen, de tillhör Amsterdams innekretsar och är lyckliga föräldrar till en liten dotter. Gott om både pengar och vänner.
Men tillvaron vräkt omkull när de får beskedet att Carmen har bröstcancer. Medan hon tvingas byta sin bekymmerslösa livsstil mot en evighet av sjukhusbesök och strålbehandlingar uppför sig Sten som den stöttande och förstående maken, på dagarna - på nätterna blir han desto mer hämningslöst utlevande.
Plötsligt ställs den notoriskt otrogne rumlaren Sten inför det faktum att hans fru är döende. Hur ser äkta kärlek ut? Hur ska en god make vara?
Ett stycke ur boken:
>> Då gör vi det, älskling.<<
Jag suckar djupt, sätter på hårklippningstillsatsen och börjar underifrån i hennes nacke med en remsa som är ungefär fyra centimeter bred. Jag kysser henne på kinden. Hon ser i speglen hur de långa hårsstråna faller på handduken, slår handen för munnen och börjar gråta. Jag sväljer men fortsätter otrubbligt med rakandet, samtidigt som jag med jämna mellanrum kysser henne på huvudet. Vi säger ingenting.
Tio minuter senare är Carmen skallig.
